Jag är förälskad

Jag är förälskad i min Nordsvenska Brukshäst Asterix. Tur att min man inte är svartsjuk. Hela dagarna längtar jag hem till stunderna med Asterix. Om mina kollegor stod ut skulle jag prata oavbrutet om hur söt och busig han är.

Undras varför det är ok att prata om golf hela dagarna men konstigt att prata om hästar och ridning. Som jag ser det är det mer känsla i att syssla med hästar än golfklubbor.

Bakslag

Jag red precis och det gick åt skogen. Det började bra när jag skrittade på lång tygel. I traven kändes Asterix pigg och han missuppfattade mina hjälper och ville galoppera. Då kom ångesten med racerfart, tryck över bröstet och gråtfärdig. Hoppade av, klarade knappt av att leda honom in i stallet.

Får nog backa några steg och gulla med honom i stallet.

Jag har ridit

Stina en vän som brukar hjälpa oss och rida våra hästar var ridsugen så hon kom och hälsade på. Givetvis ville hon testa Asterix, jag tog på mig ridkläderna om utifall att.

Stina red och såg hela tiden ut som en solstråle. Asterix är lite grön så det blir ju unghästridning men han knallar på i ett friskt tempo. Galoppfattningarna är det lite si och så med men galopp blev det.

När Stina frågade om jag ville rida så tog jag mod till mig och satt upp. Stina fick leda hästen ett tag men plötsligt vågade jag rida själv. Det känns lite bättre när någon står och tittar på. Skritt och trav alldeles själv i kanske fem minuter. Tjoho!

Dagen efter red jag själv från början eftersom min sons flickvän ville rida. Hon har inte ridit sedan ponnytiden och ingen av de andra hästarna är så lugna att de passar. Nu fick jag vara den erfarna ryttaren som red fram hästen till Malin. Det gick jättebra och var otroligt roligt. Jag vågade inte galoppera men jag tänkte att om han börjar galoppera så klarar jag det.

Malin satt upp och försökte rida men det gick inte alls. Han lyssnade inte på henne utan följde bara efter mig var jag än gick. Mina pass med naturlig hästhantering fungerar. Jätteroligt för mig men trist för Malin. Nästa gång får hon rida Leffe i longerlina.

Modmätaren står på noll

För några dagar sedan kände jag mig otroligt ridsugen och tuff. Jag sadlade och tränsade Asterix. Min son fick order om att komma ut för att hålla hästen när jag satt upp och sedan leda mig runt i hagen. Min man red sin fyraåring för att vi skulle ha sällskap.

Efter en lång skrittpromenad där jag ledde Asterix runt i hagen och testade lite naturlig hästhantering var det dags. Då skakade Asterix på huvudet och allt mitt mod försvann. Det verkar som jag fungerar som ett dataspel, jag har ett visst antal poäng i mod, men så snart en liten grej händer så sjunker modmätaren till noll. Fy vad det är knäckande. Hästen ruskar bort en fluga och jag blir ett litet ynk.

Provridning

Jag och Asterix på min första testrunda

Min kompis Malin tipsade mig om en snäll Nordsvensk brukshäst som Bollerup skulle göra sig av med. Malin tyckte att han skulle vara perfekt för mig att komma igång med ridningen igen.

Jag åkte och tittade på Asterix mycket avvaktande och skeptisk. Elin som har varit Asterix skötare en längre tid visade honom jättebra. När hon ridit färdigt blev jag övertalad av Malin att testa honom. Mot mitt bättre vetande tog jag på mig ridkläderna och satt upp. Det kändes lite som när jag åkte loopen på Lisseberg, jag gjorde något jag inte riktigt vågade bara för att grupptrycket var stort och jag inte ville skilja mig från mängden.

Väl uppe kändes det ganska bra, Elin fick stränga order om att gå bredvid och hålla i Asterix precis som på ponnyridning. Efter ett varv i paddocken kände jag mig tuff nog för att rida själv. Helt plötsligt travade jag med Astrix, rak i ryggen med ett leende på läpparna. Efter tre minuter tog mitt mod plötslig slut och jag hoppade av för att inget hemskt skulle hinna hända.



En vecka senare var jag på Bollerup igen, nu tillsammans med min man. Eftersom jag inte vågar sköta om de hästar vi redan har är hans åsikter viktiga. Han måste vara beredd att ta hand om min nya häst. Vi gjorde precis som förra gången, Elin red först sedan jag. Denna gång red jag nog fyra minuter i skritt och trav. Malin lekte tränare och fick mig att testa lite skänkelvikning med hästen ställd mot väggen. Efter min korta ridtur lyckades Malin övertala mig att skritta Asterix runt Bollerup. När dörren till ridhuset öppnades gnisslade det oerhört ljudlig. Jag fick syner av att Astrix slängde sig iväg och jag hamnade i ridhussargen. I verkligheten stod Asterix blickstilla och väntade på att gå ut. Det kändes läskigt osäkert men med Elin vid min sida beredd att ta tag i hästen gick det bra. Min andra ”ridtur” på Asterix var avklarad med glans.

Jag har bestämt mig, tillsammans med Asterix ska jag övervinna min ridrädsla.

Så började min ridrädsla

I augusti 2008 fastnade jag med fingret i grimskaftet när min häst blev rädd och sprang iväg. Fingret opererades och jag gick gipsad i sex veckor. Jag fick inte rida på tio veckor.

När jag fick klartecken att rida igen var jag helt plötsligt rädd för hästar. All hantering av hästarna var jättejobbig och jag vågade inte gå in i någon av hästarnas boxar ens för att ge dem mat. Att ta in hästarna från hagen var uteslutet.

När jag tänkte på att rida, såg jag mig själv sitta upp och direkt ramla av, jag blev inte tuffare av dessa fantasier.

En dag följde jag med till ridhuset för att se när min man löshoppade min häst som jag själv ridit in och sedan tränat i fyra år. Jag stod mitt i ridhuset för att titta lite på avstånd. När min häst hoppat första gången kom hon travande fram till mig för att hälsa. Min reaktion var helt fel, jag skrek och kröp ihop tvärtemot hur man ska göra .

Efter den händelsen insåg jag hur illa ställt det var med min rädsla och jag slutade helt att umgås med hästarna och än mindre försöka att rida någon av dem.