Jag är inte rädd...

Igår kväll red jag tillsammans med Stina på Leffe och Roland på Dippan. Jag hade lite problem att få Asterix att sluta titta på Leffe som han aldrig sett under ryttare.Han trodde det var en ny häst han inte kände.

Asterix var ovanligt trög och ville inte gå fram, stanna var han däremot bra på. När jag släppte ambitionen att han skulle gå på tygeln så blev det lite bättre tempo. Jag får nog tagga ner lite och inte ha krav på mig själv att han ska gå fint och vara välutbildad. Det är svårt att ta det lugnt även om jag vet att det krävs för min rädslas skull. Asterix gör allt jag ber honom om men jag får inte riktigt till det än.

Helt plötsligt när jag travade runt tänkte jag "jag är inte rädd". Jag blev förvånad själv av att känna hur lätt det kändes när rädslans inte var med på hästryggen.

Det varade inte länge för när de andra började galoppera runt mig, de var överallt. Då kom skräcken tillbaks. Tänk om Asterix skulle dras med, skulle jag klara att tygla min eldiga springare :-)

Som tur var tänkte inte Asterix likadant utan han lunkade på i sitt eget tempo utan att bry sig om de andra. Tack Asterix.